Uttråkad

När Veronica och jag bodde grannar brukade hon vilja hälsa på mig hela tiden. Jag visste varför och när jag själv hade lusten för det lät jag henne hälsa på. Jag lurade aldrig i henne att det skulle leda till något mer, och trots att hon själv ville att det skulle leda till mer kom hon hela tiden tillbaka. På den fronten var det inte jag som skadade henne, det skötte hon utmärkt själv.
Det var tack vare dessa känslor hon inbillade sig ha för mig som hon även sa upp kontakten med mig vid flera tillfällen. Oftast på grund av att jag inte brydde tillräckligt, så som hon sa det, eller för att jag inte var henne trogen. Två saker som jag aldrig påstod att jag var eller hade heller. Dock tog det aldrig lång tid innan hon var tillbaka i min säng igen, bedjande om att få känna mig djupt i sig på nytt. Något jag inte hade något direkt emot, ifall jag nu hade lust.
Att vi ens började ha sex var en ganska slumpartad sak. Vi var båda fulla och vaknade intill varandra nakna dagen efter. En ganska typisk svensk sak antar jag.
Jag simulerar ett liv som jag egentligen inte bryr mig om. Att förtära alkohol är en av de sakerna som förväntas av mig har jag kommit att förstå. Nykterism ser som konstigt i vårt samhälle, och vi har alla en tendens att villa passa in. En del bara för rädsla av att bli ensamma, andra för mer dunkla skäl. Jag tillhör den andra kategorin. Ifall folk såg mig för den jag verkligen är, hade jag inte gått fri ute bland andra. Även om jag kontrollerar mina drifter, så vet jag att det förmodligen bara är en tidsfråga innan jag tar steget ut från mina slutna ögonlockar, sprider mörkret inom mig utanför den muren jag själv så bräckligt byggt upp. Så därför lurar jag min omvärld, låter dem se en person som trots sina små excentriska drag kan fungera i samhället, så som de önskar att det skall fungera.
Det som nog var ett av de verkliga skälen att jag lät Veronica komma tillbaka till min säng så många gånger trots hennes hysteriska natur och patetiska livåskådning var utan tvekan hennes hud. Hon hade väldigt len hud, något jag fascinerades över. Medan jag smekte hennes nakna hud samtidigt som hon stönade av min behandling av hennes kropp såg jag mig ofta karva av den från hennes döda kropp, för att sedan spänna upp den på min vägg. Där fick den hänga, så jag kunde se hur länge den höll sig lika len. Jag minns inte direkt hur länge lenheten höll i sig när detta skedde. Fast det var längre än man egentligen skulle kunna tro.

Medan jag sitter och dagdrömmer om naken hud och blod som väter mina sängkläder så börjar dagen på dagiset lida mot sitt slut. Man märker på de flesta där att de anser dagen har varit för lång. Antingen sitter de och gäspar, halvsover eller är irriterat rastlösa. Jag tänker inte ens på vilket stadie jag är i, kring mig är väggarna som vanligt färgade av blod och jag minns inte ens vilket blod som tillhör vem i salen längre. Allt är än en gång ett enda stort kaos, och det är mitt i det här kaoset jag härskar. Jag andas in doften av förfall – andras undergång – mitt gebit.
När Una säger tack för idag och nästan alla stolar släpas på golvet samtidigt när alla rester sig från sina platser väcks jag ur mina dunkla drömmar. Blodet är borta, och jag stirrar tomt ut genom ett av de smutsiga fönstren. Regnet smattrar mot rutan fortfarande, jag önskar inombords att jag haft ett paraply med mig.
Jag är sist med att resa mig från min plats som vanligt, jag ser inget skäl till de andras brådska. De kommer förmodligen ändå stå och vänta på hissen när jag väl kommit ut från salen.

De är alla meningslösa, dryga offer för vad deras omgivning vill forma dem till. De tror sig vara rebeller, fast de är alla får, vallade den vägen de alla kommer följa med tiden. En del av mig vill gå fram till dem, en efter en, och spotta dem i ansiktet. De inbillar sig originalitet, fast det är ett påhittat ord av de som vill få dem att tro att de respekterar som individer. De är får, dömda till slakt. Jag blundar igen, hoppas innerligt att dörren till hissen skall öppnas innan hissen kommit fram, och att de alla likt lämlar skall falla ner i hisschaktet. Inte så mycket för att jag vill att de dör, utan mer bara för att göra min dag lite mer intressant. Jag känner mig uttråkad.