Uttråkad

När Veronica och jag bodde grannar brukade hon vilja hälsa på mig hela tiden. Jag visste varför och när jag själv hade lusten för det lät jag henne hälsa på. Jag lurade aldrig i henne att det skulle leda till något mer, och trots att hon själv ville att det skulle leda till mer kom hon hela tiden tillbaka. På den fronten var det inte jag som skadade henne, det skötte hon utmärkt själv.
Det var tack vare dessa känslor hon inbillade sig ha för mig som hon även sa upp kontakten med mig vid flera tillfällen. Oftast på grund av att jag inte brydde tillräckligt, så som hon sa det, eller för att jag inte var henne trogen. Två saker som jag aldrig påstod att jag var eller hade heller. Dock tog det aldrig lång tid innan hon var tillbaka i min säng igen, bedjande om att få känna mig djupt i sig på nytt. Något jag inte hade något direkt emot, ifall jag nu hade lust.
Att vi ens började ha sex var en ganska slumpartad sak. Vi var båda fulla och vaknade intill varandra nakna dagen efter. En ganska typisk svensk sak antar jag.
Jag simulerar ett liv som jag egentligen inte bryr mig om. Att förtära alkohol är en av de sakerna som förväntas av mig har jag kommit att förstå. Nykterism ser som konstigt i vårt samhälle, och vi har alla en tendens att villa passa in. En del bara för rädsla av att bli ensamma, andra för mer dunkla skäl. Jag tillhör den andra kategorin. Ifall folk såg mig för den jag verkligen är, hade jag inte gått fri ute bland andra. Även om jag kontrollerar mina drifter, så vet jag att det förmodligen bara är en tidsfråga innan jag tar steget ut från mina slutna ögonlockar, sprider mörkret inom mig utanför den muren jag själv så bräckligt byggt upp. Så därför lurar jag min omvärld, låter dem se en person som trots sina små excentriska drag kan fungera i samhället, så som de önskar att det skall fungera.
Det som nog var ett av de verkliga skälen att jag lät Veronica komma tillbaka till min säng så många gånger trots hennes hysteriska natur och patetiska livåskådning var utan tvekan hennes hud. Hon hade väldigt len hud, något jag fascinerades över. Medan jag smekte hennes nakna hud samtidigt som hon stönade av min behandling av hennes kropp såg jag mig ofta karva av den från hennes döda kropp, för att sedan spänna upp den på min vägg. Där fick den hänga, så jag kunde se hur länge den höll sig lika len. Jag minns inte direkt hur länge lenheten höll i sig när detta skedde. Fast det var längre än man egentligen skulle kunna tro.

Medan jag sitter och dagdrömmer om naken hud och blod som väter mina sängkläder så börjar dagen på dagiset lida mot sitt slut. Man märker på de flesta där att de anser dagen har varit för lång. Antingen sitter de och gäspar, halvsover eller är irriterat rastlösa. Jag tänker inte ens på vilket stadie jag är i, kring mig är väggarna som vanligt färgade av blod och jag minns inte ens vilket blod som tillhör vem i salen längre. Allt är än en gång ett enda stort kaos, och det är mitt i det här kaoset jag härskar. Jag andas in doften av förfall – andras undergång – mitt gebit.
När Una säger tack för idag och nästan alla stolar släpas på golvet samtidigt när alla rester sig från sina platser väcks jag ur mina dunkla drömmar. Blodet är borta, och jag stirrar tomt ut genom ett av de smutsiga fönstren. Regnet smattrar mot rutan fortfarande, jag önskar inombords att jag haft ett paraply med mig.
Jag är sist med att resa mig från min plats som vanligt, jag ser inget skäl till de andras brådska. De kommer förmodligen ändå stå och vänta på hissen när jag väl kommit ut från salen.

De är alla meningslösa, dryga offer för vad deras omgivning vill forma dem till. De tror sig vara rebeller, fast de är alla får, vallade den vägen de alla kommer följa med tiden. En del av mig vill gå fram till dem, en efter en, och spotta dem i ansiktet. De inbillar sig originalitet, fast det är ett påhittat ord av de som vill få dem att tro att de respekterar som individer. De är får, dömda till slakt. Jag blundar igen, hoppas innerligt att dörren till hissen skall öppnas innan hissen kommit fram, och att de alla likt lämlar skall falla ner i hisschaktet. Inte så mycket för att jag vill att de dör, utan mer bara för att göra min dag lite mer intressant. Jag känner mig uttråkad.

Sävliga skede

Det har börjat regna. Regndropparna slår mot fönstret vi befinner oss i. Runt omkring mig tjattrar deltagarna i projektet. Jag betraktar lugnt hur vattnet försöker skölja rent fönsterrutorna utan framgång. Det är uppenbart att fönstren på denna våning inte blivit rengjorda på flera år. Regnet är antagligen enda skälet man kan se ut från dem.
Vår föreläsare anländer fem minuter för sent, som vanligt. Hon heter Una och vi har en ömsesidigt hatisk relation till varandra. Hon har tidigare klagat på att jag inte var tillräckligt positivt inställd mot hennes försök att tvinga ner sina åsikter på oss andra. Samtidigt som Una kommer även Jonas, bögen. Han fjäskar som vanligt för henne, så han ska komma undan med fler saker som inte tolereras från oss andra. Alla i gruppen avskyr honom. Han var inställsam mot alla i gruppen till en början, innan han hade ställt sig på bra fot med Una. Efter att han blev hennes ögonsten så ansåg han sig plötsligt kunna vara hur oartig och elak mot de andra i gruppen utan konsekvens. Jag är förmodligen inte den enda i rummet som dödat honom utan att han vet om det. Första gången ströp jag honom med ett skosnöre. Medan jag ler åt minnet av hur hans andetag upphörde så tittar jag ner på mina skor. Jag hade förmodligen inte kunnat strypa honom med mina egna skosnören. Jag har gamla skor, och skosnörena har sett sina bästa dagar. Förmodligen skulle de gått sönder om jag försökt ta hans liv med dem. Jag suckar uppgivet medan han sätter sig tre platser bort från mig.

Una ler falsk mot oss medan hennes blick sveper över oss då hon räknar hur många vi är som har anlänt för dagen. När hennes blick möter min ler jag hånfullt falskt tillbaka mot henne och hennes blick fastnar en sekund längre än vad de gjort på de andra. Under ett halvt ögonblick försvinner hennes leende, sedan vandrar blicken vidare och leendet återvänder. Jag avskyr verkligen henne, och hon mig. En avsky jag mer än gärna ger henne bensin åt. Senast var det när hon härom dagen hade varit hos frisyren. En skev lugg, ojämnt klippt, som om en blind iller hade attackerat hennes främre del av håret. Jag var ärlig mot henne, folk gillar inte när jag är ärliga mot dem. Ibland mår jag bra av att folk inte gillar mig. Det är inte meningen att alla ska gilla en, det är bara ett tecken på att man gör något fel. Gillar alla dig, är du förmodligen död.

Första gången Una förlorade livet utav mina händer så slog jag in hennes huvud med en hammare nere i källaren på byggnaden. Det var första dagen, under rundturen av byggnaden. Jag fick nog av henne redan då. Hon log lika falskt då, medan hon som vanligt pratade om saker hon inte visste något om. Jag har alltid undrat hur hon fått denna anställning. Hur hon egentligen lyckades lura i arbetsgivaren att hon faktiskt kunde något. Tanken är att hon ska lära ut personlig utveckling till oss som inte passar in i samhället. Vi som är arbetslösa, värdelösa och behöver styras in på rätt väg i livet. De har inbillat sig att vi inte vet vilka vi själva är. Som om det vi arbetar med är det som definierar oss. De mest osäkra individerna jag träffat, är de som haft samma arbete genom hela sina liv. En åttioåring som haft samma jobb genom hela sitt liv är något av det sorgligaste jag vet.

Una stirrar ut över våra huvuden med det där falska leendet medan hon frågar om vi vet om fler är på väg hit. Ingen svarar henne och hon frågar igen, ifall vi inte hörde henne från början. Som vanligt är hennes röst fylld av osäkerhet och rädsla för allt hon inte själv kan kontrollera.
Precis efter hon sagt det en annan gång kommer Ralf in genom dörren. Hans storväxta skepnad fyller upp hela dörröppningen när han kommer in i rummet. Han möter inte Unas blick, han bara sätter sig på närmsta stol och slänger nonchalant upp fötterna på bordet framför sig. Una ser på honom ett tag innan hon ber honom ta ner fötterna från bordet. Han suckar ljudligt men lyder henne och tar ner fötterna. När han gjort det så frågar hon en tredje gång om någon vet om vi blir fler idag. Det är fortfarande ingen som svarar och hon fortsätter som om hon fått ett svar från gruppen av folk som alla vill vara någon annanstans.
Ralf är den enda i gruppen som inte irriterat mig till att sluta ögonen. Han har bara strukit med när jag varit irriterad på gruppen i sin helhet. Jag vet om att han är en av dem som fantiserat om att mörda Bögen. Delvis för hans läggning, och dels för hans irriterade attityd. Ralf är träningsnarkoman och homofob. En kul kombination i mitt tycke; En man vars hobby är att vara lättklädd och svettig i ett rum fyllt av andra lättklädda svettiga män, som föraktar män som gillar närhet med svettiga män.
Jag kan förstå att han måste bevisa sin heterosexualitet på något vis.

Una börjar rabblandet av nonsens för dagen och efter det dröjer det inte länge förrän det knackade på dörren. Una ber Ralf öppna dörren, han svingar sig ledigt runt och rycker upp dörren. I dörröppningen står Nadira, Araben, med en liten vit hund i famnen. Hon klampar in i sina högklackade skor med hunden med sig in. Det är konstigt att se, en liten kvinna som varje gång man ser henne har högklackat på sig, men hon kan absolut inte gå i det. Hon klampar med skorna då hon går och Una stannar henne precis när hon är inne i rummet. Diskussionen som följer handlar om att hon inte får ha sin hund med sig in. Nadira - högljudd som vanligt - förklarar att hon ska till veterinären senare och inte hinner hem i mellan för att hämta hunden. Una säger åt henne att hon ändå inte får ta med sig den. Nadira blir sur - som vanligt - och går ut igen. Hon kommer inte komma tillbaka.
Nadira är en hetlevrad kvinna med arabiskt blod i ådrorna som har svårt att finna sig att andra bestämmer över vad hon ska göra. Hon har en jobbig röst som bara den gör att man irriterar sig på henne, det gör inte saken bättre att hon har svårt för att vara tyst.
Det var väl därför jag skar av hennes tunga och slog ut hennes tänder, pressade ner kniven i halsen på henne och lät henne drunkna i sitt eget blod.
Jag tycker faktiskt inte illa om henne, men hon är svår att acceptera. Det hjälper kanske inte att hon även flörtar med mig. Dock är jag inte en sådan som tackar nej till det, då det skänker mig gratis mat på restauranger och Jägermeister till lunchen. Jag kommer aldrig acceptera henne fullt ut, men det gör jag inte med någon. Det är svårt att förälska sig i människor då de alla befinner sig på en lägre nivå.

När Nadira gått börjar Unas dravel om självkänsla och självförtroende på nytt. Dagen kommer bli lång, jag vet om det. Vi blir inte avbrutna av fler som trillar in försenade. Jag är inte ensam om att önska att klockan ska gå fortare. Men det gör den inte.

Daglig begynnelse

Det är höst. Det ligger döda löv i det våta gräset. Himlen är klar och det är ljust ute, men solen har ännu inte klättrat över skogens trädkronor, vilket lämnar världen kall och fuktig. Jag har vantar på mig.

Bussen är försenad som vanligt. Jag har aldrig tagit något körkort. Mörkret hindrar mig. Det har hindrat mig på flera saker genom mitt liv. Jag är van.

Jag sparkar otåligt med fötterna till och från i den fuktiga gräsmattan. Irriterad över att bussen ständigt är sen, men glad över att det inte blåser denna morgon. När bussen väl kommer så möts jag av en leende dam i medelåldersklassen. Hon har sin uniform prydligt på sig och leendet är fastklistrat och fejk. Jag ler inte tillbaka när jag stiger på bussen.
Min blick flackar fram och tillbaka efter en ledig plats, helst där jag slipper ha någon bredvid mig. Men bussen vid den här tiden av dygnet bjuder aldrig på sådana öppningar. Jag känner att jag ger upp letandet efter en plats som behagar mig och söker hastigt upp alternativ. Då jag nu har stannat upp i bussen så väljer jag mellan de två platserna som är närmst mig. Den ena intill en tant i stor röd kappa, sönderfärgat hår och en stark doft av en avskyvärd parfym. Hon är idealet för förmiddags-TV-programmen. Även repriserna. Förmodligen bara lämnat hemmet för att åka iväg till vårdcentralen och klaga för en läkare utan att ha några egentliga symptom. En varelse som bara vill ha någon att prata med. Jag orkar inte prata med varelsen. Jag sätter mig istället vid val nummer två. En ungdom som lyssnar på musik högt nog för de närmsta resenärerna skall ta del av hans avskyvärda musiksmak. Jag bryr mig inte. Jag har min MP3-spelare med mig, så jag slipper höra omvärldens tjatter.

Under resans gång knuffar personen bakom mig på mitt ryggstöd med tydliga stötar, gång på gång, utan något direkt uppehåll. Jag håller mig lugn. Jag är en rensonlig man, intalar jag mig ibland. Efter x-antal stötar i ryggstödet - jag slutar räkna antalet till slut - dyker en fot upp bredvid mitt huvud. En nyinköpt märkessko, röd och knuten på det viset så att ägaren inte skall behöva snöra om skon för att ta av eller på den. En lat bortskämd snorunges sko, med andra ord. Jag blundar medan kniven, som jag alltid har i min innerficka, sakta tränger in precis innanför hälsenan på foten, samtidigt som jag med andra handen håller ett stadigt tag om ankeln. Jag sliter enkelt loss hälsenan med den vassa fickkniven. Skriket överröstar min musik, trots att jag har skruvat upp en hel del för att slippa musiken från min grannpassagerare. Foten dras undan och jag känner mig nöjd trots blodet som färgar min jacka.
En del grips av panik, en del ber ungdomen, som förlorat en hel del blod, dämpa sig. Alla förstår inte vad som nyss skett, och många bryr sig egentligen inte. Men det är en hel del som trycker på stoppknappen för att hoppa av på närmsta hållplatsen, trots att det är i ödemarken än.
Jag är en av dem som inte bryr sig. Stötarna på mitt ryggstöd har slutat, och skriken har börjat avlägsnas. Jag känner mig lugn, harmonisk och vägrar öppna ögonen.

Jag räknar minuterna i mitt huvud, tills jag når ändstationen där jag skall av. Först då öppnar jag ögonen och möts av den knökfulla bussen och den röda skon placerad vid min tinning. Personen intill mig knackar till foten med bestämd handflata, ägaren av foten har tydligen somnat. Jag passar på att snöra upp hans sko innan jag lämnar min plats.


Jag infinner mig i tid utanför platsen jag ska tillbringa de närmsta timmarna. Jag är arbetslös, de säger att jag har problem att acceptera min omgivning, de vet inte hur rätt de har i den analysen. För att jag inte ska vara en i mängden av arbetslösa i landet, har de skrivit in mig på ett projekt, så jag inte ska synas i statistiken. Projektet handlar om personlig utveckling. Jag tröttnade på att lyssna på predikningarna redan efter första dagen här, men jag är ändå tvungen att ta mig hit varje vardag ändå. Det är vad de kräver av mig, för att inte lägga sig i ytterligare i mitt liv.
Utanför porten står två av deltagarna och röker. Det är Julia och Helena. Båda blonda, fnittriga och irriterande. Julia är den som hörs mest, men som borde vara mest tyst. Hon dränker sin osäkerhet i oändligt babbel som inte berikar någons liv. Hon besitter en intelligens klart under medlet för sin åldersgrupp, vilket kan ses som ganska häpnadsväckande. Hon flörtar friskt med allt kring sig, tar plats och målar sig mer än vad hon borde. Första gången jag tog hennes liv använde jag mig av en penna som låg framför henne. Jag högg henne i hennes vänstra ögonhåla tills jag nästan hade hela handen inne i hennes kranium.
Helena är den smartare av de två, vilket inte säger mycket. Julia använder ofta henne som stöd, då hon själv inte förstår vad som sker runt henne, eller vad folk säger åt henne. Helena förstår omvärlden mer, men hon vänder sig till Julia för att hon vill att hennes ettriga glädje ska smitta av sig. Helena är egentligen en depressiv individ som helst av allt inte vill att någon annan ska se det. Därför umgås hon med folk som Julia, där världen alltid målas upp som en regnbåge. Hon fuskar sig genom sitt liv. Hon tror hon lyckas bättre med det än hon faktiskt gör. Hennes eviga nikotinberoende och olust att skratta när de andra gör det är bara två av alla felen i hennes skådespel. Fnittret hon tvingar ur sig ekar falskt och ihåligt. Även om hon kunde irritera mig med sin irriterande motvilja att vara sig själv, så hade hon en fin kropp som jag gärna beundrade.
Första gången hon dog av min hand så smällde jag hennes skalle mot ett element tills skallen krossades i min näve. Jag slickade rent min hand efteråt, som om jag vore ett rovlystet kattdjur som försvarat mitt revir.

Inne i föreläsningssalen fanns endast Mikael, tidpessimisten. Ständigt för tidigt till allt, och gnäller jämt på de andra som inte följer hans exempel. "Bättre för tidigt än för sen", är hans levnadsmotto. Första gången han pekade finger åt mig då jag kom försent slog jag hans näsa sned, skallade honom, samt högg honom med en penna mellan andra och tredje revbenet underifrån på vänstra sidan. Jag njöt av att sitta hukad över honom medan han tömdes på blod och livet lämnade han ögon. Det var tillfredsställande.
Nu när jag var i god tid den här dagen sa han inget, han kastade bara ett snabbt öga åt mitt håll men förblev tyst.

Efter bara ett litet tag kommer även Helena och Julia in och sätter sig, pladdrande om nonsens jag inte lyssnar på. Det dröjer cirka en kvart innan nästa deltagare trillar in. Neger Jacob. Svartaste negern jag sett i verkliga livet. Kanske rent av en kandidat till svartaste mannen i Guinness rekordbok. Ingen i gruppen kan förstå vad han säger. Vi förstår vissa ord, han talar svenska, men det är sluddrigt, svamlande och osammanhängande. Det mest komiska i det hela är att han faktiskt tycker om att tala. Det är ofta han svamlar om saker ingen förstår, långa monologer som ingen lyssnar på. Det är under dessa stunder jag stillsamt börjar sjunga på Broder Jacob, fast ändrar på ordet, så det låter lite mer som; Neger Jacob, Neger Jacob, svamlar du? svamlar du?...
Då vi sitter på fjärde våningen i byggnaden är det inte ovanligt att jag kastar ut honom genom ett oöppnad fönster när han börjar irritera mig.
När han  kommer in hälsar han på alla, eller det är i alla fall det vi tror han gör, vi förstår som sagt inte vad han egentligen säger.

Sista deltagare som denna dag bestämmer sig för att komma i tid är Veronica. Hon och jag var grannar förut. På den tiden vi hade sexuellt umgänge. Hon såg alltid mer i det än vad jag gjorde. Faktum är att jag inte kunde bry mig mindre om det. Men det förstod hon aldrig. Hon är väldigt naiv, och har en tendens att skylla allt som händer henne på andra omkring sig. Patetiskt. Jag tog hennes liv under akten många gånger. Ibland tröttnade jag nämligen på henne även då, trots att min lem var djupt begravd i henne. Kanske var det bara passande att man även begravde kniven i henne samtidigt. Precis under revbenen. Man vill inte köra in den för långt ner medan man själv är i offret, det kan sluta illa.
Att föreställa sig hur jag sprätter upp någon medan jag har sex med personen, gör inte att jag slaknar. Det är inte så att jag tänder på gärningen, men för mig är våldet så vardagligt att det inte bekommer mig. Jag ser det varje dag, överallt. Det är mitt liv. Att hata mitt liv, är att hata mig själv. Jag hatar inte mig själv. Jag hatar alla andra.

Mellanakt

Jag vet inte exakt vem som var min första. Men då jag växte upp ganska isolerat, så antar jag att det var min far. Den första jag såg mina händer göra illa - slå - tortera - mörda.
Kanske var det därför som jag, genom min uppväxt, aldrig bad min far om hjälp med saker. I mitt inre hade jag redan dräpt honom, gång på gång. Men han vägrade hålla sig kall - död - begravd. 


Jag antar att jag ibland försvann för mycket in i min egna värld. Oftast tyckte jag inte ens om att leka med andra barn. De förstod sig ändå inte på mig.
Men med tiden lärde jag mig att simulera en slags normalitet. Även om jag inte direkt ansågs som normal/vanlig, så såg de inte heller mig som en utböling. Jag visade helt enkelt aldrig mörkret inom mig, för allas väl. 

Men årtal av skådespel tär på sinnet. Ibland läckte mörkret så småningom ut. De som lärt känna den de trodde vara mig, vände mig då ryggen. Skämda av det som visades under ytan.
Att våldet hotade att smyga sig ut gjorde att jag allt mer drog mig undan samhället. Det i sin tur tolkades som att jag hade svårt att handskas med samhället. Trots att det egentligen var samhället som hade problem att hantera mig.
Jag blev med andra ord beroende av att få folket att acceptera mig som en normalitet, för att få lov att existera på det viset jag själv vill. För att få bli lämnad ifred, måste jag alltså antyda att jag vill umgås.
Världen ser mig som en rubbad individ, när det i verkligheten är världen som är rubbad.

Jag har börjat blunda oftare igen...

Förlorade drömmar och minnen

Om någon idag frågat mig när jag för första gången såg på när jag tog någons liv, så hade jag inte kunnat svara.

Min tidiga barndom har alltid varit suddig och avlägsen för mig. Jag minns inte när den började bli det, eller vilket som är mitt absolut första minne. En del tidiga minnen vet jag inte med säkerhet om de har skett eller om de bara var drömmar.

Ett av de första minnena jag har är att jag såg på filmen Jekyll and Hyde, den gamla svartvita. Känslan den gav mig i magen var känslan av välbefinnande. Jag kände ett slags lugn infinna sig över mig, och jag kom ihåg att jag ville fortsätta förnimma känslan. Men känslan försvann.

Ett annat av mina första minnen var att min mor gav mig en örfil. Jag minns inte varför jag fick örfilen, men jag minns känslan efter att jag hade fått den. Jag känner än idag skam när jag tänker tillbaka till händelsen. Blicken hon gav mig var någon jag aldrig ville få av henne igen. Det var en känsla jag genast ville bli av med.

Dessa två känslorna brottas alltid om första plats inom mig. Jag vill inte låta någon av dem hamna på pallplats, jag vill tränga undan dem och låsa in dem båda två. Djupt inne i mig, där ingen kan finna dem.

Jag kan helt ärligt inte säga om jag kommer lyckas med det någon gång. Men jag tror aldrig jag kommer sluta försöka.

Jag har vad jag minns aldrig mer fått någon örfil av min mor, även om jag ibland borde fått det, så har blicken varit nog för att frammana känslan efter det.

Jag har heller aldrig sett samma version av Jekyll and Hyde igen. Jag tror inte jag skulle känna samma belåtenhet över att se den idag. Min fantasi har utvecklats på ett i högsta grad rysligt vis.

De scener som utspelas när jag sluter ögonen är ingenting någon bör få se under sin livstid. Men på något vis så lugnar dessa scener mig. Jag finner ofta en slags trygghet i dessa ohyggliga skådespel. De skänker mig trankilitet mot omvärlden... oftast.

Det känns lite konstigt att tänka tillbaka på dessa minnen.
Jag minns fragment av saker mina föräldrar berättat att jag gjort under mina tidiga år. Jag minns en del saker som ingen annan i min familj minns. Minnen om drömmar och minnen av verkligheten smälter ofta ihop till en enda röra, där jag är den enda som kan sortera dem till en vettig förklaring om vad som egentligen skett.

Hur många minnen jag än lyckas samla inom mig, från en tid jag inte känner igen, så kan jag inte minnas första gången jag såg mina händer ta någon annans liv.
Man tycker att en sådan sak borde fastnat där någonstans. Men jag minns det faktiskt inte. Jag antar att saker som sker ofta känns mindre viktiga att minnas. Man ser dem bara som en del av vardagen. Jag undrar om det lämnade något starkt intryck på mig första gången. Eller var det samma känsla som när min farfar tog livet av sig? Jag försökte känna något när jag fick beskedet om hans öde, det minns jag. Jag försökte även känna något när jag var på begravningen. Men jag kände inget. Jag kände mig bara uttråkad och rastlös, av att behöva sitta i kyrkan och stirra på Jesus på korset, medan någon pratade utan att jag lyssnade. Kanske känns döden för naturlig för mig? Den är faktiskt något jag bevittnar dagligen. Vardagliga ting är inget som chockerar ens vardag.

Överallt ser jag människor dö kring mig, av mina händer eller av andra händelser. Jag frågar mig ofta om jag föddes så här kall, eller om det har utvecklats genom åren.

Jag minns saker som fått mig ledsen, saker som haft en direkt inverkan på mitt liv. Inte sådant som andra reagerar lika starkt på har jag märkt, men för mig var de avskyvärda. Jag har fått utskällningar för att jag reagerat för starkt på olika saker, och några gånger på att jag inte reagerat alls. Är jag så olik er andra att jag alltid kommer förbli främlingen vart jag än befinner mig?

Ibland önskar jag att jag inte kände mig så främmande för er andra. Ibland önskar jag att mina händer inte färgades röda så ofta. Men då brukar jag, istället för att säga något, sluta mina ögon och låta kniven tala åt mig.


Det har funnits många stunder i mitt liv då jag haft drömmar om blodbad. Stora massakrer så långt ögat kan nå. Hur jag sliter i människokött och frossar av makabra handlingar. Ibland känns det som det bara är i sina drömmar som man någonsin kommer kunna känna sig hemma.

I drömmarnas värld är det inte ovanligt att införskaffa sig en slags trygghetszon. En inre plats som man kan färdas till för att komma undan alltet. Sitt inre rum, som en del kallar det.
Jag minns en bildlärare som jämt ville att vi skulle meditera för att finna inre inspiration. En av övningarna handlade om sitt inre rum. Sitt inre lugn. Ett rum där man kände sig lugn och fri. När jag gjorde övningen fann jag inget rum. Jag fann en åker, färgad röd och fylld med död.

När jag var lite befann sig min inre plats inne i huset jag bodde i. Det var en hemlig gång upp till en vind som inte existerade i vaket tillstånd. Där fanns alla leksaker jag ville ha och ingen annan kände till platsen. Där fick jag vara för mig själv, där slapp jag alla andra.
Jag har alltid haft lättare att få känslor till materiella ting, än för människor.

Trygghetszonen är idag inte den samma som den var när jag växte upp. Jag minns ett stort hus. Ute på en ödemark. Enstaka döda träd fanns att skåda kring det, men inget mer. Marken var plan, slät och död. Ingenting växte där. Platsen andades död. Detta var en trygghetszon för mig. Men jag befann mig alltid antingen i källaren av huset, eller på vinden. Båda platserna var övergivna, förfallna och hemsökta.
Många andra skulle se det som en mardröm att vistas här, men inte jag. Här kunde jag slappna av, vara mig själv, och slippa omgivningen.

Men även denna trygghetszon har försvunnit. Jag kan idag inte minnas att jag har någon trygghetszon i mina drömmar. Det skrämmer mig lite. Om jag inte ens kan drömma ihop en plats där jag känner mig hemma, hur skall jag då någonsin finna en plats där jag inte känner mig som en total främling i verkliga livet?

Det finns dagar jag inte lämnar min säng, i hopp om att finna en trygg plats i mina drömmar.
De få gångerna jag känt som om jag lyckats, har jag dött. Är det allt jag har att se fram emot?


Jag blickar tomt
Hjärtat slår dött
Jag somnar svart