Jag vet inte exakt vem som var min första. Men då jag växte upp ganska isolerat, så antar jag att det var min far. Den första jag såg mina händer göra illa - slå - tortera - mörda.
Kanske var det därför som jag, genom min uppväxt, aldrig bad min far om hjälp med saker. I mitt inre hade jag redan dräpt honom, gång på gång. Men han vägrade hålla sig kall - död - begravd.
Jag antar att jag ibland försvann för mycket in i min egna värld. Oftast tyckte jag inte ens om att leka med andra barn. De förstod sig ändå inte på mig.
Men med tiden lärde jag mig att simulera en slags normalitet. Även om jag inte direkt ansågs som normal/vanlig, så såg de inte heller mig som en utböling. Jag visade helt enkelt aldrig mörkret inom mig, för allas väl.
Men årtal av skådespel tär på sinnet. Ibland läckte mörkret så småningom ut. De som lärt känna den de trodde vara mig, vände mig då ryggen. Skämda av det som visades under ytan.
Att våldet hotade att smyga sig ut gjorde att jag allt mer drog mig undan samhället. Det i sin tur tolkades som att jag hade svårt att handskas med samhället. Trots att det egentligen var samhället som hade problem att hantera mig.
Jag blev med andra ord beroende av att få folket att acceptera mig som en normalitet, för att få lov att existera på det viset jag själv vill. För att få bli lämnad ifred, måste jag alltså antyda att jag vill umgås.
Världen ser mig som en rubbad individ, när det i verkligheten är världen som är rubbad.
Jag har börjat blunda oftare igen...
