Det är höst. Det ligger döda löv i det våta gräset. Himlen är klar och det är ljust ute, men solen har ännu inte klättrat över skogens trädkronor, vilket lämnar världen kall och fuktig. Jag har vantar på mig.
Bussen är försenad som vanligt. Jag har aldrig tagit något körkort. Mörkret hindrar mig. Det har hindrat mig på flera saker genom mitt liv. Jag är van.
Jag sparkar otåligt med fötterna till och från i den fuktiga gräsmattan. Irriterad över att bussen ständigt är sen, men glad över att det inte blåser denna morgon. När bussen väl kommer så möts jag av en leende dam i medelåldersklassen. Hon har sin uniform prydligt på sig och leendet är fastklistrat och fejk. Jag ler inte tillbaka när jag stiger på bussen.
Min blick flackar fram och tillbaka efter en ledig plats, helst där jag slipper ha någon bredvid mig. Men bussen vid den här tiden av dygnet bjuder aldrig på sådana öppningar. Jag känner att jag ger upp letandet efter en plats som behagar mig och söker hastigt upp alternativ. Då jag nu har stannat upp i bussen så väljer jag mellan de två platserna som är närmst mig. Den ena intill en tant i stor röd kappa, sönderfärgat hår och en stark doft av en avskyvärd parfym. Hon är idealet för förmiddags-TV-programmen. Även repriserna. Förmodligen bara lämnat hemmet för att åka iväg till vårdcentralen och klaga för en läkare utan att ha några egentliga symptom. En varelse som bara vill ha någon att prata med. Jag orkar inte prata med varelsen. Jag sätter mig istället vid val nummer två. En ungdom som lyssnar på musik högt nog för de närmsta resenärerna skall ta del av hans avskyvärda musiksmak. Jag bryr mig inte. Jag har min MP3-spelare med mig, så jag slipper höra omvärldens tjatter.
Under resans gång knuffar personen bakom mig på mitt ryggstöd med tydliga stötar, gång på gång, utan något direkt uppehåll. Jag håller mig lugn. Jag är en rensonlig man, intalar jag mig ibland. Efter x-antal stötar i ryggstödet - jag slutar räkna antalet till slut - dyker en fot upp bredvid mitt huvud. En nyinköpt märkessko, röd och knuten på det viset så att ägaren inte skall behöva snöra om skon för att ta av eller på den. En lat bortskämd snorunges sko, med andra ord. Jag blundar medan kniven, som jag alltid har i min innerficka, sakta tränger in precis innanför hälsenan på foten, samtidigt som jag med andra handen håller ett stadigt tag om ankeln. Jag sliter enkelt loss hälsenan med den vassa fickkniven. Skriket överröstar min musik, trots att jag har skruvat upp en hel del för att slippa musiken från min grannpassagerare. Foten dras undan och jag känner mig nöjd trots blodet som färgar min jacka.
En del grips av panik, en del ber ungdomen, som förlorat en hel del blod, dämpa sig. Alla förstår inte vad som nyss skett, och många bryr sig egentligen inte. Men det är en hel del som trycker på stoppknappen för att hoppa av på närmsta hållplatsen, trots att det är i ödemarken än.
Jag är en av dem som inte bryr sig. Stötarna på mitt ryggstöd har slutat, och skriken har börjat avlägsnas. Jag känner mig lugn, harmonisk och vägrar öppna ögonen.
Jag räknar minuterna i mitt huvud, tills jag når ändstationen där jag skall av. Först då öppnar jag ögonen och möts av den knökfulla bussen och den röda skon placerad vid min tinning. Personen intill mig knackar till foten med bestämd handflata, ägaren av foten har tydligen somnat. Jag passar på att snöra upp hans sko innan jag lämnar min plats.
Jag infinner mig i tid utanför platsen jag ska tillbringa de närmsta timmarna. Jag är arbetslös, de säger att jag har problem att acceptera min omgivning, de vet inte hur rätt de har i den analysen. För att jag inte ska vara en i mängden av arbetslösa i landet, har de skrivit in mig på ett projekt, så jag inte ska synas i statistiken. Projektet handlar om personlig utveckling. Jag tröttnade på att lyssna på predikningarna redan efter första dagen här, men jag är ändå tvungen att ta mig hit varje vardag ändå. Det är vad de kräver av mig, för att inte lägga sig i ytterligare i mitt liv.
Utanför porten står två av deltagarna och röker. Det är Julia och Helena. Båda blonda, fnittriga och irriterande. Julia är den som hörs mest, men som borde vara mest tyst. Hon dränker sin osäkerhet i oändligt babbel som inte berikar någons liv. Hon besitter en intelligens klart under medlet för sin åldersgrupp, vilket kan ses som ganska häpnadsväckande. Hon flörtar friskt med allt kring sig, tar plats och målar sig mer än vad hon borde. Första gången jag tog hennes liv använde jag mig av en penna som låg framför henne. Jag högg henne i hennes vänstra ögonhåla tills jag nästan hade hela handen inne i hennes kranium.
Helena är den smartare av de två, vilket inte säger mycket. Julia använder ofta henne som stöd, då hon själv inte förstår vad som sker runt henne, eller vad folk säger åt henne. Helena förstår omvärlden mer, men hon vänder sig till Julia för att hon vill att hennes ettriga glädje ska smitta av sig. Helena är egentligen en depressiv individ som helst av allt inte vill att någon annan ska se det. Därför umgås hon med folk som Julia, där världen alltid målas upp som en regnbåge. Hon fuskar sig genom sitt liv. Hon tror hon lyckas bättre med det än hon faktiskt gör. Hennes eviga nikotinberoende och olust att skratta när de andra gör det är bara två av alla felen i hennes skådespel. Fnittret hon tvingar ur sig ekar falskt och ihåligt. Även om hon kunde irritera mig med sin irriterande motvilja att vara sig själv, så hade hon en fin kropp som jag gärna beundrade.
Första gången hon dog av min hand så smällde jag hennes skalle mot ett element tills skallen krossades i min näve. Jag slickade rent min hand efteråt, som om jag vore ett rovlystet kattdjur som försvarat mitt revir.
Inne i föreläsningssalen fanns endast Mikael, tidpessimisten. Ständigt för tidigt till allt, och gnäller jämt på de andra som inte följer hans exempel. "Bättre för tidigt än för sen", är hans levnadsmotto. Första gången han pekade finger åt mig då jag kom försent slog jag hans näsa sned, skallade honom, samt högg honom med en penna mellan andra och tredje revbenet underifrån på vänstra sidan. Jag njöt av att sitta hukad över honom medan han tömdes på blod och livet lämnade han ögon. Det var tillfredsställande.
Nu när jag var i god tid den här dagen sa han inget, han kastade bara ett snabbt öga åt mitt håll men förblev tyst.
Efter bara ett litet tag kommer även Helena och Julia in och sätter sig, pladdrande om nonsens jag inte lyssnar på. Det dröjer cirka en kvart innan nästa deltagare trillar in. Neger Jacob. Svartaste negern jag sett i verkliga livet. Kanske rent av en kandidat till svartaste mannen i Guinness rekordbok. Ingen i gruppen kan förstå vad han säger. Vi förstår vissa ord, han talar svenska, men det är sluddrigt, svamlande och osammanhängande. Det mest komiska i det hela är att han faktiskt tycker om att tala. Det är ofta han svamlar om saker ingen förstår, långa monologer som ingen lyssnar på. Det är under dessa stunder jag stillsamt börjar sjunga på Broder Jacob, fast ändrar på ordet, så det låter lite mer som; Neger Jacob, Neger Jacob, svamlar du? svamlar du?...
Då vi sitter på fjärde våningen i byggnaden är det inte ovanligt att jag kastar ut honom genom ett oöppnad fönster när han börjar irritera mig.
När han kommer in hälsar han på alla, eller det är i alla fall det vi tror han gör, vi förstår som sagt inte vad han egentligen säger.
Sista deltagare som denna dag bestämmer sig för att komma i tid är Veronica. Hon och jag var grannar förut. På den tiden vi hade sexuellt umgänge. Hon såg alltid mer i det än vad jag gjorde. Faktum är att jag inte kunde bry mig mindre om det. Men det förstod hon aldrig. Hon är väldigt naiv, och har en tendens att skylla allt som händer henne på andra omkring sig. Patetiskt. Jag tog hennes liv under akten många gånger. Ibland tröttnade jag nämligen på henne även då, trots att min lem var djupt begravd i henne. Kanske var det bara passande att man även begravde kniven i henne samtidigt. Precis under revbenen. Man vill inte köra in den för långt ner medan man själv är i offret, det kan sluta illa.
Att föreställa sig hur jag sprätter upp någon medan jag har sex med personen, gör inte att jag slaknar. Det är inte så att jag tänder på gärningen, men för mig är våldet så vardagligt att det inte bekommer mig. Jag ser det varje dag, överallt. Det är mitt liv. Att hata mitt liv, är att hata mig själv. Jag hatar inte mig själv. Jag hatar alla andra.
