Mellanakt

Jag vet inte exakt vem som var min första. Men då jag växte upp ganska isolerat, så antar jag att det var min far. Den första jag såg mina händer göra illa - slå - tortera - mörda.
Kanske var det därför som jag, genom min uppväxt, aldrig bad min far om hjälp med saker. I mitt inre hade jag redan dräpt honom, gång på gång. Men han vägrade hålla sig kall - död - begravd. 


Jag antar att jag ibland försvann för mycket in i min egna värld. Oftast tyckte jag inte ens om att leka med andra barn. De förstod sig ändå inte på mig.
Men med tiden lärde jag mig att simulera en slags normalitet. Även om jag inte direkt ansågs som normal/vanlig, så såg de inte heller mig som en utböling. Jag visade helt enkelt aldrig mörkret inom mig, för allas väl. 

Men årtal av skådespel tär på sinnet. Ibland läckte mörkret så småningom ut. De som lärt känna den de trodde vara mig, vände mig då ryggen. Skämda av det som visades under ytan.
Att våldet hotade att smyga sig ut gjorde att jag allt mer drog mig undan samhället. Det i sin tur tolkades som att jag hade svårt att handskas med samhället. Trots att det egentligen var samhället som hade problem att hantera mig.
Jag blev med andra ord beroende av att få folket att acceptera mig som en normalitet, för att få lov att existera på det viset jag själv vill. För att få bli lämnad ifred, måste jag alltså antyda att jag vill umgås.
Världen ser mig som en rubbad individ, när det i verkligheten är världen som är rubbad.

Jag har börjat blunda oftare igen...

Förlorade drömmar och minnen

Om någon idag frågat mig när jag för första gången såg på när jag tog någons liv, så hade jag inte kunnat svara.

Min tidiga barndom har alltid varit suddig och avlägsen för mig. Jag minns inte när den började bli det, eller vilket som är mitt absolut första minne. En del tidiga minnen vet jag inte med säkerhet om de har skett eller om de bara var drömmar.

Ett av de första minnena jag har är att jag såg på filmen Jekyll and Hyde, den gamla svartvita. Känslan den gav mig i magen var känslan av välbefinnande. Jag kände ett slags lugn infinna sig över mig, och jag kom ihåg att jag ville fortsätta förnimma känslan. Men känslan försvann.

Ett annat av mina första minnen var att min mor gav mig en örfil. Jag minns inte varför jag fick örfilen, men jag minns känslan efter att jag hade fått den. Jag känner än idag skam när jag tänker tillbaka till händelsen. Blicken hon gav mig var någon jag aldrig ville få av henne igen. Det var en känsla jag genast ville bli av med.

Dessa två känslorna brottas alltid om första plats inom mig. Jag vill inte låta någon av dem hamna på pallplats, jag vill tränga undan dem och låsa in dem båda två. Djupt inne i mig, där ingen kan finna dem.

Jag kan helt ärligt inte säga om jag kommer lyckas med det någon gång. Men jag tror aldrig jag kommer sluta försöka.

Jag har vad jag minns aldrig mer fått någon örfil av min mor, även om jag ibland borde fått det, så har blicken varit nog för att frammana känslan efter det.

Jag har heller aldrig sett samma version av Jekyll and Hyde igen. Jag tror inte jag skulle känna samma belåtenhet över att se den idag. Min fantasi har utvecklats på ett i högsta grad rysligt vis.

De scener som utspelas när jag sluter ögonen är ingenting någon bör få se under sin livstid. Men på något vis så lugnar dessa scener mig. Jag finner ofta en slags trygghet i dessa ohyggliga skådespel. De skänker mig trankilitet mot omvärlden... oftast.

Det känns lite konstigt att tänka tillbaka på dessa minnen.
Jag minns fragment av saker mina föräldrar berättat att jag gjort under mina tidiga år. Jag minns en del saker som ingen annan i min familj minns. Minnen om drömmar och minnen av verkligheten smälter ofta ihop till en enda röra, där jag är den enda som kan sortera dem till en vettig förklaring om vad som egentligen skett.

Hur många minnen jag än lyckas samla inom mig, från en tid jag inte känner igen, så kan jag inte minnas första gången jag såg mina händer ta någon annans liv.
Man tycker att en sådan sak borde fastnat där någonstans. Men jag minns det faktiskt inte. Jag antar att saker som sker ofta känns mindre viktiga att minnas. Man ser dem bara som en del av vardagen. Jag undrar om det lämnade något starkt intryck på mig första gången. Eller var det samma känsla som när min farfar tog livet av sig? Jag försökte känna något när jag fick beskedet om hans öde, det minns jag. Jag försökte även känna något när jag var på begravningen. Men jag kände inget. Jag kände mig bara uttråkad och rastlös, av att behöva sitta i kyrkan och stirra på Jesus på korset, medan någon pratade utan att jag lyssnade. Kanske känns döden för naturlig för mig? Den är faktiskt något jag bevittnar dagligen. Vardagliga ting är inget som chockerar ens vardag.

Överallt ser jag människor dö kring mig, av mina händer eller av andra händelser. Jag frågar mig ofta om jag föddes så här kall, eller om det har utvecklats genom åren.

Jag minns saker som fått mig ledsen, saker som haft en direkt inverkan på mitt liv. Inte sådant som andra reagerar lika starkt på har jag märkt, men för mig var de avskyvärda. Jag har fått utskällningar för att jag reagerat för starkt på olika saker, och några gånger på att jag inte reagerat alls. Är jag så olik er andra att jag alltid kommer förbli främlingen vart jag än befinner mig?

Ibland önskar jag att jag inte kände mig så främmande för er andra. Ibland önskar jag att mina händer inte färgades röda så ofta. Men då brukar jag, istället för att säga något, sluta mina ögon och låta kniven tala åt mig.


Det har funnits många stunder i mitt liv då jag haft drömmar om blodbad. Stora massakrer så långt ögat kan nå. Hur jag sliter i människokött och frossar av makabra handlingar. Ibland känns det som det bara är i sina drömmar som man någonsin kommer kunna känna sig hemma.

I drömmarnas värld är det inte ovanligt att införskaffa sig en slags trygghetszon. En inre plats som man kan färdas till för att komma undan alltet. Sitt inre rum, som en del kallar det.
Jag minns en bildlärare som jämt ville att vi skulle meditera för att finna inre inspiration. En av övningarna handlade om sitt inre rum. Sitt inre lugn. Ett rum där man kände sig lugn och fri. När jag gjorde övningen fann jag inget rum. Jag fann en åker, färgad röd och fylld med död.

När jag var lite befann sig min inre plats inne i huset jag bodde i. Det var en hemlig gång upp till en vind som inte existerade i vaket tillstånd. Där fanns alla leksaker jag ville ha och ingen annan kände till platsen. Där fick jag vara för mig själv, där slapp jag alla andra.
Jag har alltid haft lättare att få känslor till materiella ting, än för människor.

Trygghetszonen är idag inte den samma som den var när jag växte upp. Jag minns ett stort hus. Ute på en ödemark. Enstaka döda träd fanns att skåda kring det, men inget mer. Marken var plan, slät och död. Ingenting växte där. Platsen andades död. Detta var en trygghetszon för mig. Men jag befann mig alltid antingen i källaren av huset, eller på vinden. Båda platserna var övergivna, förfallna och hemsökta.
Många andra skulle se det som en mardröm att vistas här, men inte jag. Här kunde jag slappna av, vara mig själv, och slippa omgivningen.

Men även denna trygghetszon har försvunnit. Jag kan idag inte minnas att jag har någon trygghetszon i mina drömmar. Det skrämmer mig lite. Om jag inte ens kan drömma ihop en plats där jag känner mig hemma, hur skall jag då någonsin finna en plats där jag inte känner mig som en total främling i verkliga livet?

Det finns dagar jag inte lämnar min säng, i hopp om att finna en trygg plats i mina drömmar.
De få gångerna jag känt som om jag lyckats, har jag dött. Är det allt jag har att se fram emot?


Jag blickar tomt
Hjärtat slår dött
Jag somnar svart