Tänk på att detta är en blogg, så börja med äldsta inlägget för att saker ska vara sammanhängande.

måndag 30 juli 2012

Sävliga skede

Det har börjat regna. Regndropparna slår mot fönstret vi befinner oss i. Runt omkring mig tjattrar deltagarna i projektet. Jag betraktar lugnt hur vattnet försöker skölja rent fönsterrutorna utan framgång. Det är uppenbart att fönstren på denna våning inte blivit rengjorda på flera år. Regnet är antagligen enda skälet man kan se ut från dem.
Vår föreläsare anländer fem minuter för sent, som vanligt. Hon heter Una och vi har en ömsesidigt hatisk relation till varandra. Hon har tidigare klagat på att jag inte var tillräckligt positivt inställd mot hennes försök att tvinga ner sina åsikter på oss andra. Samtidigt som Una kommer även Jonas, bögen. Han fjäskar som vanligt för henne, så han ska komma undan med fler saker som inte tolereras från oss andra. Alla i gruppen avskyr honom. Han var inställsam mot alla i gruppen till en början, innan han hade ställt sig på bra fot med Una. Efter att han blev hennes ögonsten så ansåg han sig plötsligt kunna vara hur oartig och elak mot de andra i gruppen utan konsekvens. Jag är förmodligen inte den enda i rummet som dödat honom utan att han vet om det. Första gången ströp jag honom med ett skosnöre. Medan jag ler åt minnet av hur hans andetag upphörde så tittar jag ner på mina skor. Jag hade förmodligen inte kunnat strypa honom med mina egna skosnören. Jag har gamla skor, och skosnörena har sett sina bästa dagar. Förmodligen skulle de gått sönder om jag försökt ta hans liv med dem. Jag suckar uppgivet medan han sätter sig tre platser bort från mig.

Una ler falsk mot oss medan hennes blick sveper över oss då hon räknar hur många vi är som har anlänt för dagen. När hennes blick möter min ler jag hånfullt falskt tillbaka mot henne och hennes blick fastnar en sekund längre än vad de gjort på de andra. Under ett halvt ögonblick försvinner hennes leende, sedan vandrar blicken vidare och leendet återvänder. Jag avskyr verkligen henne, och hon mig. En avsky jag mer än gärna ger henne bensin åt. Senast var det när hon härom dagen hade varit hos frisyren. En skev lugg, ojämnt klippt, som om en blind iller hade attackerat hennes främre del av håret. Jag var ärlig mot henne, folk gillar inte när jag är ärliga mot dem. Ibland mår jag bra av att folk inte gillar mig. Det är inte meningen att alla ska gilla en, det är bara ett tecken på att man gör något fel. Gillar alla dig, är du förmodligen död.

Första gången Una förlorade livet utav mina händer så slog jag in hennes huvud med en hammare nere i källaren på byggnaden. Det var första dagen, under rundturen av byggnaden. Jag fick nog av henne redan då. Hon log lika falskt då, medan hon som vanligt pratade om saker hon inte visste något om. Jag har alltid undrat hur hon fått denna anställning. Hur hon egentligen lyckades lura i arbetsgivaren att hon faktiskt kunde något. Tanken är att hon ska lära ut personlig utveckling till oss som inte passar in i samhället. Vi som är arbetslösa, värdelösa och behöver styras in på rätt väg i livet. De har inbillat sig att vi inte vet vilka vi själva är. Som om det vi arbetar med är det som definierar oss. De mest osäkra individerna jag träffat, är de som haft samma arbete genom hela sina liv. En åttioåring som haft samma jobb genom hela sitt liv är något av det sorgligaste jag vet.

Una stirrar ut över våra huvuden med det där falska leendet medan hon frågar om vi vet om fler är på väg hit. Ingen svarar henne och hon frågar igen, ifall vi inte hörde henne från början. Som vanligt är hennes röst fylld av osäkerhet och rädsla för allt hon inte själv kan kontrollera.
Precis efter hon sagt det en annan gång kommer Ralf in genom dörren. Hans storväxta skepnad fyller upp hela dörröppningen när han kommer in i rummet. Han möter inte Unas blick, han bara sätter sig på närmsta stol och slänger nonchalant upp fötterna på bordet framför sig. Una ser på honom ett tag innan hon ber honom ta ner fötterna från bordet. Han suckar ljudligt men lyder henne och tar ner fötterna. När han gjort det så frågar hon en tredje gång om någon vet om vi blir fler idag. Det är fortfarande ingen som svarar och hon fortsätter som om hon fått ett svar från gruppen av folk som alla vill vara någon annanstans.
Ralf är den enda i gruppen som inte irriterat mig till att sluta ögonen. Han har bara strukit med när jag varit irriterad på gruppen i sin helhet. Jag vet om att han är en av dem som fantiserat om att mörda Bögen. Delvis för hans läggning, och dels för hans irriterade attityd. Ralf är träningsnarkoman och homofob. En kul kombination i mitt tycke; En man vars hobby är att vara lättklädd och svettig i ett rum fyllt av andra lättklädda svettiga män, som föraktar män som gillar närhet med svettiga män.
Jag kan förstå att han måste bevisa sin heterosexualitet på något vis.

Una börjar rabblandet av nonsens för dagen och efter det dröjer det inte länge förrän det knackade på dörren. Una ber Ralf öppna dörren, han svingar sig ledigt runt och rycker upp dörren. I dörröppningen står Nadira, Araben, med en liten vit hund i famnen. Hon klampar in i sina högklackade skor med hunden med sig in. Det är konstigt att se, en liten kvinna som varje gång man ser henne har högklackat på sig, men hon kan absolut inte gå i det. Hon klampar med skorna då hon går och Una stannar henne precis när hon är inne i rummet. Diskussionen som följer handlar om att hon inte får ha sin hund med sig in. Nadira - högljudd som vanligt - förklarar att hon ska till veterinären senare och inte hinner hem i mellan för att hämta hunden. Una säger åt henne att hon ändå inte får ta med sig den. Nadira blir sur - som vanligt - och går ut igen. Hon kommer inte komma tillbaka.
Nadira är en hetlevrad kvinna med arabiskt blod i ådrorna som har svårt att finna sig att andra bestämmer över vad hon ska göra. Hon har en jobbig röst som bara den gör att man irriterar sig på henne, det gör inte saken bättre att hon har svårt för att vara tyst.
Det var väl därför jag skar av hennes tunga och slog ut hennes tänder, pressade ner kniven i halsen på henne och lät henne drunkna i sitt eget blod.
Jag tycker faktiskt inte illa om henne, men hon är svår att acceptera. Det hjälper kanske inte att hon även flörtar med mig. Dock är jag inte en sådan som tackar nej till det, då det skänker mig gratis mat på restauranger och Jägermeister till lunchen. Jag kommer aldrig acceptera henne fullt ut, men det gör jag inte med någon. Det är svårt att förälska sig i människor då de alla befinner sig på en lägre nivå.

När Nadira gått börjar Unas dravel om självkänsla och självförtroende på nytt. Dagen kommer bli lång, jag vet om det. Vi blir inte avbrutna av fler som trillar in försenade. Jag är inte ensam om att önska att klockan ska gå fortare. Men det gör den inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar